Den engelska kennelklubben godkände till en början vare sig klubbarna eller rasen. Främst var det de brittiska collieuppfödarna som stod för motståndet och som betecknade sheltien som en blandras. Det dröjde till 1914 innan rasen godkändes - och då under namnet Shetland Sheepdog.Starten var trög - till en början beroende på att första världskriget rasade och hindrade allt avelsarbete. De få entusiasterna i klubben fick efter kriget idogt arbeta med ett mycket begränsat, men ändå gott, avelsmaterial.

Det var dock en mycket solid grund som lades under dessa första pionjärår och framgångarna lät inte vänta på sig vid utställningarna. Den engelska sheltieklubben räknade så sent som 1935 blott 56 medlemmar - att jämföra med 800 år 1974 och 1 100 år 1979.

Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod då mellan en collieliknande typ och en dvärghundstyp som mer hade det klassiska sheltieutseende som man kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet när nya korsningar genomfördes. Därmed skapades fast mark för fortsatt avel.

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln, vilket resulterade i många högkvalitativa kullar. När det andra världskriget bröt ut stod klubben stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig. För säkerhets skull flyttades en del goda avelspar till USA för att undkomma flygbombningarna mot England.

1948 hade klubben kommit så långt att man kunde producera en modern handbok, som gav mer information än de handböcker som givits ut 1933 och 1935. I den nya handboken lades ett stort arbete ner på att spåra alla CC-vinnare tillbaka i tiden. På så vis kunde tikfamiljerna numreras och hanhundslinjerna ges bokstavskombinationer. Detta arbete var helt unikt och har förmodligen inte utförts för någon annan ras (förutom för collies som också katalogiserats på detta sätt men av samma hängivna personer - Miss M Osborne och Miss Felicity Rogers).

Varifrån kommer sheltien?

Shetlandsöarna är namnet på ett hundratal vindpinade öar i Nordsjön norr om Skottland och Orkneyöarna. Från början hörde de till Norge, men ingår numera i det skotska grevskapet Shetland. Bara 24 av öarna är bebodda av de cirka 15 000 invånarna.

Historiskt har öarna haft stor betydelse för fisket i Nordsjön, och många länders fiske-flottor - främst ute på sillfångst - har sökt skydd undan stormar i sunden mellan öarna. Även den bofasta befolkningen har präglats av fisket. Jämsides med den näringen har de slagit sig på jordbruk och fårskötsel. För fårskötseln behövdes vallhundar och sådana fanns också på Shetlandsöarna.

Naturen är karg och klimatet hårt och det präglar inte bara växtligheten utan också inbyggarna - det är kortväxta och sega människor och även boskapen har varit småväxt. Det gäller den bekanta Shetlandsponyn, fåren och också vallhundarna. Dessa ursprungliga Shetland Sheepdog var små och livliga och kallades allmänt för toonie-dog. En toon var namnet på de små gårdar som fanns på öarna, och hundarnas uppgift var inte minst att hålla fåren borta från de sparsamma grödorna. Hunden var en helt integrerad del av livet på Shetlandsöarna och hade en hög status bland invånarna.

Den avel som förekom var givetvis inriktad på att förstärka de egenskaper som krävdes av en god vallhund under rådande svåra förhållanden. Den skulle klara isande vindar, piskande regn och häftiga snöfall - det krävdes en tuff liten hund med gott intellekt och värmande päls.

Ingen vet hur de allra första hundarna kom till Shetlandsöarna, men mytbildningen är stor och varje sheltiekännare av format har sin egen teori. Att rasen i grunden bygger på working collies går inte att komma ifrån. Så betraktades ju rasen också från början som collies i miniatyr.

Övriga influenser kan ha kommit från hundar som följde med inflyttande eller besökande fiskare - det kan t ex ha varit norska Bu-hundar, europeiska spetsar och de hundar som ofta fanns med de valfångsbåtar som ibland ankrade upp vid Shetlandsöarna för att rekrytera manskap. Yakki kallades dessa hundar. Det skedde också en mer målmedveten avel för att förstärka fårhundsegenskaperna och då var det det skotska collies som importerades. Att sheltien trots detta inte blev större i formatet får tillskrivas det bistra klimatet och kanske också den inavel som blev ofrånkomlig i den begränsade populationen.

På ett gammalt kopparstick från 1840 avbildas några invånare i Lerwick med en hund i förgrunden - en hund som är förbluffande lik dagens sheltie till såväl storlek som utseende. Redan under senare delen av 1800-talet blev för övrigt denna lilla hund också populär som sällskapshund i familjer som inte bedrev någon fårskötsel. Det var ett tilltagande intresse i resten av Europa för att hålla sällskapsdjur och borgerskapet i Lerwick utgjorde inget undantag.

Så populär var hunden att besökande sailors köpte med sig enstaka shelties till ett nytt liv som sällskapshundar i Storbritannien. Det skedde inte minst efter de många besök som brittiska örlogsmän gjorde på öarna, som ju också hade en stor strategisk betydelse. När sheltien blev sällskapshund skapades ett incitament för att göra den mera salongsmässig. Det blev möjligt när en besökande yacht medförde en black-and-tan King Charles Spaniel som kom att användas i avel av flera lokala uppfödare. Spåren av denna enda hund kan avläsas än idag.

Striden om namnet

Det dröjde dock ända till 1908 innan de inhemska uppfödarna organiserade sig i en egen klubb - Shetland Collie Club. Därmed stadfästes för första gången en gällande - om än kortfattad - standard.

Klubben erkändes dock ej av Engelska Kennelklubben och det fick till följd att ännu ett nytt sällskap bildades 1909 - the Scottish Shetland Sheepdog Club. Beteckningen collie användes alltså inte mer - en eftergift till de collieklubbar som redan fanns och som såg sheltien som en oäkting.

Eftersom inte heller detta sällskap var godkänt av det nationella kennelförbundet gav klubben ut en egen Stud Book - något som på den tiden inte var unikt på något sätt.

1914 kröntes försöken till erkännande med framgång. Då accepterade Kennelklubben förekomsten av shelties. Rasen fick inte, som ursprungligen tänkt, heta shetland collie utan kompromissen blev Shetland Sheepdog. Nu fanns en nationellt erkänd standard, men å andra sidan blev det just 1914 stopp för vidare avel. Kennelklubben hade nämligen på grund av världskriget avbrutit all registrering och alla shower. Verksamheten återupptogs 1917 efter krigets slut. Tack vare några eldsjälar hade en viss uppfödning ändå ägt rum och det fanns ett gott avelsmaterial att fortsätta med.

Pionjärer i det skedet var Miss Thynne på Kilravocks och Miss Grey på Greyhills. 1917 kom också rasens första champion. Det var Ch Woodvold - född av en collie! Just korsningarna med collies kom att bana väg för rasens framgångar. En föregångare i det fallet var Miss Humphries på Mountforts som gjorde flera colliekorsningar med den sobla collietiken Teena, som hade en blue merle far. Bl. a. parades Teena med en liten shetland sheepdog, som hette Wallace, och avkomman War Baby of Mountfort blev far till Ch Nettle of Mountfort och certifikatvinnaren Rufus of Mountfort. War Baby var också farfar till Ch Specks of Mountfort; en sheltie som ansågs ha den eftersträvansvärda typen.

Mr E C Pierce fortsatte på den inslagna vägen och utnyttjade avelsmaterialet från Mountfort, och inslag av collie fick då prägla också aveln vid Eltham Park. Ch Eltham Park Eureka - uppfödd av Miss Humphries - var i hög grad inavlad från Teena och blev en ypperlig avelshane - far till fyra champions och många certifikatvinnare. När viktiga uppfödare under de första åren nämns går det heller ej att förbise Mrs Baker, som 1923 startade den registrerade beteckningen Houghton Hill. Hon kom under trettio år att betyda mer för sheltieaveln än någon annan.

Hur såg sheltien ut?
Striden om standarden

Striden om standarden Enligt den standard som antogs 1908 skulle en shetland collie se ut som långhårig collie i miniatyr med en höjd inte överstigande 15 inches (38 cm).

The Scottish Shetland Sheepdog Club var lite mer precis men utgår också ifrån att en shetland collie skall se ut som en vanlig collie i miniatyr. Höjden skall vara omkring 12 inches (30-31 cm) och vikten 10-14 lb (4,5 - 6,5 kg). Fyra år senare preciserade klubben höjden till att idealt vara 12 inches.

Uppenbart var det höjden som var den av-görande frågan - i övrigt dög i stort standarden för collies. I praktisk uppfödning kom det dock att visa sig att det var svårt att förena kraven på en så liten storlek med att sheltien också skulle likna en collie. Hundarna blev i allmänhet större.

Ett genombrott i rasens gestaltning kom i och med nya väl övervägda korsningar med collie kring 1920. Det påverkade den nya standard som kom att införas. English Shetland Sheepdog Club justerade för sin del höjden för en sheltie till 12-15 inches med genomsnittet 13,5 (34 cm) som idealet. Strax därefter accepterades detta också av den skotska klubben och därmed hade full enighet nåtts i ":höjdfrågan":.

Trots den uppnådda enigheten har det varit svårt att upprätthålla stabiliteten när det gäller sheltiens format - stora differenser existerar, men successivt har det gått att harmonisera rasen. Beträffande höjden är numera 14 inches (35-36 cm) ideal för tikar och 14,5 inches (37 cm) för hanar.

Introduktion i Sverige

Shetland sheepdog fördes till Sverige av Einar och Anna Hauffman som 1930 tog in hanen Connies of Redbraes som skulle komma att bli champion. Det har i svensk litteratur felaktigt framkommit att tiken Kilvarock Bubbles skulle ha varit en samtida import med Connies of Redbraes. Nyligen utförd forskning om detta har dock givit vid handen att tiken aldrig kom att importeras till Sverige.

1931 kom även de två sobeltikarna Kilvarock Mignonette och Larkbeare Apricot Flan. Ett nära samarbete och stor vänskap utvecklades efter hand mellan Hauffmanns och James Saunders. Från hans produktiva kennel Helensdale kom många shelties till Shepherds kennel i Skåne. Shepherds kennel kom att inta en märkesplats i den svenska sheltiehistorien och efter många värdefulla importer kom Shepherds att för lång tid vara helt tongivande inom sheltieaveln i Sverige. Praktiskt taget alla högre utmärkelser hamnade hos Einar och Anna Hauffman. Det dröjde till 1950 innan någon annan tog ett första pris med hederspris för en uppfödargupp inom rasen. Det kom att ske genom Birgitta Östergren, Stormkappans kennel.

Inte förrän 1967 bildades på initiativ av Birgitta Svarstad en särskild klubb för Shetland Sheepdog. Klubben kallades Svenska Sheltieringen och var en inofficiell rasklubb som sorterade under Svenska Sällskaps- och Dvärghundsklubben, som var den klubb som till dess fört rasens talan. Förste ordförande i Sheltieringen blev Bengt Edgren. En av de första uppgifter som klubben tog på sig var att ge ut klubbtidningen Sheltiebladet, som från 1968 började komma ut i form av en enkel stencil. Från 1973 kom utgivningen kvartalsvis.

Den 10 januari 1981 godkänns klubben som specialklubb av SKK:s centralstyrelse och namnet ändras från Svenska Sheltieringen till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

Inte förrän 1967 bildades på initiativ av Birgitta Svarstad en särskild klubb för Shetland Sheepdog. Klubben kallades Svenska Sheltieringen och var en inofficiell rasklubb som sorterade under Svenska Sällskaps- och Dvärghundsklubben, som var den klubb som till dess fört rasens talan. Förste ordförande i Sheltieringen blev Bengt Edgren. En av de första uppgifter som klubben tog på sig var att ge ut klubbtidningen Sheltiebladet, som från 1968 började komma ut i form av en enkel stencil. Från 1973 kom utgivningen kvartalsvis.

Den 10 januari 1981 godkänns klubben som specialklubb av SKK:s centralstyrelse och namnet ändras från Svenska Sheltieringen till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

Inte förrän 1967 bildades på initiativ av Birgitta Svarstad en särskild klubb för Shetland Sheepdog. Klubben kallades Svenska Sheltieringen och var en inofficiell rasklubb som sorterade under Svenska Sällskaps- och Dvärghundsklubben, som var den klubb som till dess fört rasens talan. Förste ordförande i Sheltieringen blev Bengt Edgren. En av de första uppgifter som klubben tog på sig var att ge ut klubbtidningen Sheltiebladet, som från 1968 började komma ut i form av en enkel stencil. Från 1973 kom utgivningen kvartalsvis.

Den 10 januari 1981 godkänns klubben som specialklubb av SKK:s centralstyrelse och namnet ändras från Svenska Sheltieringen till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.